korvomus

när jag var liten var jag med i kyrkokören. ja, det är sant. vi var ett gäng barn som gick på olika tillställningar och sjöng och jag tyckte det var asroligt. jag är faktiskt inte bara en sportnörd, jag har en "musikalisk" sida också, men det var någon gång under högstadiet då tiden helt enkelt inte räckte till, utan jag var tvungen att välja. och då valde jag innebandy. hursomhelst, tillbaka till barndomen. i den här kören hade vi ett par gånger luciatåg. och jag ville verkligen vara lucia, eftersom jag var världens uppmärksamhetsapa redan då, men jag vågade aldrig säga det rakt ut. och dessutom blev alltid någon annan valt. och jag var lite småbitter men jag svalde min stolhet och satsade på att vara den sötaste tärnan i stället. det var ju kul det med.

.

åren gick och vi hade ingen kör längre och helt plötsligt var jag på högstadiet. och nu var jag med i teaterklubb eller vad det nu heter. japp, jag skådespelare har typ alltid varit mitt drömyrke nr 1 (det blir mång avslöjanden nu..). hursomhelst, ett år skulle vi, elever i teaterklubben ha ett luciatåg. och inför den började vi prata om vem som skulle vara lucia.

hon skulle ju vara blond och söt och allt det där och hon skulle få bära en luciakrona etcetc.

och då kom det....

förstå hur glad jag blev!!! ÄNTLIGEN!!

det kändes som alla fjärilar i världen flyttade in i min mage. jag kände hur jag blev helt varm inombords och hur en änglakör började sjunga hallelujah! min luciastund hade äntligen kommit!!!

MEN... jag kunde ju inte avslöja hur gärna jag ville vara lucia. jag var mitt i tonårens identitetsprocess och kände att det var pinsamt att vilja vara lucia. så jag bestämde mig för att spela svårflörtad.

och det var det dummaste beslutet jag någonsin tagit. (okej top 10 i alla fall)

så jag sa "njaaaaa, jag vet inte.."

och de andra sa: "kom igen nu hanna, det blir bra!"
och så sa jag en gång till: "njaaaa, jag vet inte.."
och så sa de andra: "kom igen nu hanna, det blir bra!"

och jag tänkte tyst att "JAG VILL JAG VILL JAG VILL, och det säger jag också om ni ber mig att vara lucia, bara en gång till."

så jag sa: "njaaaa, jag vet inte."
då de andra sa: "okej... men då får vi väl hitta någon annan."

.

.

vad lärde vi oss av det här: man ska inte spela svårflörtad. man ska våga säga vad man vill. och man ska inte skämmas för sina luciadrömmar. eller andra drömmar för den delen heller. annars blir de aldrig sanna.

och att man inte är så cool som man tror när man spelar cool.

/hanna

.

ps. måste bara påpeka att jag har släppt min luciadröm nu. var med ett par gånger i luciatåg på min gamla arbetsplats och det var ju skitkul att vara luciatärna/tomte!!! så jag har no hard feelings mot alla andra som får vara lucia. jag är gärna en pepparkaksgubbe.