korvomus

Gospel kvällen var helt fantastisk. Jag vet inte vart jag ska börja. Såå synd att man inte fick filma därinne för jag tror att känslan blir lite svår att beskriva .. men jag försöker. Till en början så tog vi ju då tunnelbanan till Harlem, norra New York. Harlem har väl inte världens bästa rykte men det börjar bli bättre.. Dock så klev vi ut på 135 gatan och där sköts det en mamma, ett barn och hund i tisdags.. men tillbaka till den underbara gospel kvällen. Jag o Jannie mötte upp tysken utanför den baptistiska kyrkan o fick en redovisning om hur allt går till. En timme håller det på och man får inte lämna kyrkan under denna timman, man får inte ta kort eller filma och man ska vara med om tre moment: sång, praying och tal.

Inne i kyrkan var det fullt med folk! Svarta som vita o tjocka som smala. En del stod med händerna upp i luften och en del satt ner. Men det alla gjorde var att nynna elle hålla takten till live musiken som pumpades på scen. En härlig blandning av mörka kvinnor stod på scenen och sjöng om gud och sedan stod det en man lite längre ner som var kvällen host. Deras sångröster ihop alltså, det var som peanutbutter och kladdkaka i en och samma brownie. De sjöng om gud, om hur glad man skulle va att han lät dig leva, och hur man skulle ta vara på allt Gud ger dig i livet. Han tror på dig men du måste utnyttja det han gett dig för att leva ett gott liv. De tackar Gud hela tiden, i varannan mening. Folk i publiken skriket till ibland och håller med. De vinkar med händerna mot taket och pratar ljudlöst med någon. Läppar som rör sig, tårar i ögonen och glädje o känslor. Det är det jag ser och jag själv blir så rörd att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Det var en mäktig känsla att se allt detta. Människor som inte bryr sig ett smack om något än att just för detta moment prisa Gud som om han vore det enda som fanns i världen. Jag fick faktiskt tårar i ögonen för jag tyckte det var så fint att dessa människor verkligen tror på att det finns en god Gud trots att skit som händer i världen. Är inte det ganska otroligt?

Talen som hölls var pepp talks kan man väl säga. Deras retorik va inte att leka med. Deras ord liksom ekade runt i salen och folk hurrade och höll med när det sades något som de gillade. Halleluja.

Efter att timmen var över var jag rätt trött efter alla intryck men ja kände ändå någon sorts frid i att se människor kunde älska så mycket. För det kändes som alla därinne verkligen älskade något som är så stort att de inte går att beskriva. De prisade och hyllade o nickade instämande. Jag fick mig en tanke ställare och den gjorde mig gott.


Ball bild tkr ja.
/Janneke