ord och tankar
jag har haft en kanonhelg, jag har skrattat och festat och fixat och städat och plockat svamp och myst och chillat. men sedan lördagmorgon har man hela tiden tänkt på hur man själv hade gjort. hade man överlevt? hade man simmat i land? eller hade man gömt sig? eller kanske hade man börjat springa emot mannen och blivit skjuten på en gång?
man sett alldels bilder på alldeles för många tårar. hört allt alldeles för många gånger. och ändå inte tillräckligt många gånger för att förstå det som har hänt. men det är inte konstigt eftersom det är ju ofattbart.
men det har inte varit bara mörkret man sett.
jag har sett människor som håller ihop, kramar, stöttar och finns där för varandra.
jag har sett vilja att hjälpa, vilja att göra något.
jag läste imorse om människorna som bodde vid ön. samtidigt som en person började döda och sprida hat hoppade många personer i sina båtar och försökte rädda så många som möjligt. de hade ingen polis med sig, de hade bara hört och sett vad som händer på ön utanför. många beskrev skytten som lugn och bestämt, som om han inte tvekade. människorna som hoppade i sina båtar hade inga vapen, men en sak hade de gemensamt med skytten. de tvekade inte heller för att annars hade de inte åkt tillbaka till ungdomarna, gång efter gång.
.
jag har hört det många gånger idag: om en person kan sprida så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi andra kan sprida?
.
jag har inte så mycket att säga för att jag vet inte så mycket och jag är bara jag och det här är så mycket, mycket större än allt annat jag jämt skriver om. men något var jag tvungen att säga. för att det är viktigt att komma ihåg att onda sidan vinner ändå inte. kärleken och viljan att hjälpa helt främmande människor har nog få gånger varit såhär stark. så släng dig i väggen mörkret jag vägrar att låta dig ta över världen.
/hanna
Kommentarer
Trackback
